Foto: Bildbyrån
Sanny Lindström hade gjort sig väl i Blå Hallen.

Torsdag 26 Apr 2012 14:23

Sibner:

Twitter hetare än Blå Hallen

Champagnekorken sitter fast i takkronan, skumpan är urdrucken, cigarren har slocknat och redaktionen ligger i apokalyptiska spillror efter nattens besinningslösa firande. Hockeysverige.se tog storslam på Sanny Lindströms underhållande alternativgala Twittpucken 2012, och för egen del är det såklart en otrolig ära att utnämnas till ”Årets Hockeykrönikör”. Sanny satte tonen – när tar etablissemanget vara på sitt varumärke och gör en riktig gala?

Jag känner inte alls Sanny Lindström och vi har faktiskt aldrig ens träffats. Men han skriver själv alldeles utmärkta krönikor, har starka åsikter om ishockey i smått och stort och är också duktig på att vårda sitt varumärke via sociala medier även utanför Färjestads krets av fans. På det viset är han en rätt ovanlig hockeyspelare. Man kanske inte ska kalla honom för ishockeyns Henrik Rydström bara för den sakens skull, men det råder ingen tvekan om att hans misstroendevotum mot etablissemangets bristande förmåga att vårda hockeyns varumärke gav ett rejält eko.

Hashtagen #twittpuck2012 trendade i topp i går kväll och skapade stundtals större engagemang än den glödande semifinalen i Champions League. Det gick till och med så långt att Sanny själv förbrukade sina 1000 tillåtna tweets, och han kommer därför avslöja Twittpuckens segrare ikväll klockan 21.00. Sammantaget var galan en stor succé i all sin enkelhet, och den engagerade i hockeymaktens korridorer, på redaktionerna hos etablerade hockeymedier och i stugorna hos vanliga fans på exakt samma villkor. Det var inte heller särskilt långt för åskådarna att åka.

Idén att hålla gala på Twitter är både lysande och modern i det avseendet att alla kan vara med och alla kan interagera, vilket är de sociala mediernas stora styrka. Även på Twitter blir galan ett evenemang i realtid, men det finns inga fasta sittplatser eller bordsplaceringar. Man slipper höra på The Poodles eller förhatligt poänglösa fåntrattar som Sean Banan eller The Real Group. Det är i just detta avseende en utmärkt föraning om den oerhört selektiva mediekonsumtion som kommer att prägla vår framtid.

Det är såklart otroligt kul för oss på Hockeysverige.se. Vid en riktig hockeygala i förbundets eller ligaorganisationens regi hade jag och Robert naturligtvis aldrig ens blivit nominerade, eftersom vi i mångt och mycket ses som alternativa vildar.

Det kan vi leva med, trots att vårt samlade sportnätverk når över en halv miljon unika besökare varje vecka och att våra insatser ofta bemöts med stor uppskattning hos både spelare, ledare och fans. I det mer eller mindre självvalda utanförskapet ligger rebellens drivkraft.

Men åter till saken - hur ska en riktig hockeygala kunna bli bra? Det är inte nödvändigtvis det tillrättalagda som gör tillställningar som Idrottsgalan och Fotbollsgalan så trista, utan snarare de många klantiga försöken att vara nyskapande. Inkonsekventa utmärkelser och kategorier görs ännu sämre av den förödande idén att låta allsköns lallare vara med och påverka. Detta röriga spektakel försöker man kompensera med Robert Gustafsson och Joe Labero.

I dagens virrvarr av märkliga utmärkelser hade en TV-sänd hockeygala inte lyckats träffa målet om man så skjutit iväg Jerry Seinfeld ur en kanon och låtit honom agera konferencier via webkamera från luften, på väg ner mot en nakenchockande fallskärmslandning på Mats Sundins pokerbord.

NHL är mästare på det där. De senaste 574 åren har man delat ut priser i ungefär samma kategorier, och det är konsekvensen avseende kategorier och kriterier som gör deras utmärkelser relevanta. Galan som sådan må vara stel och tråkig, men den får tyngd eftersom utmärkelserna har en mäktig historik och en konsekvent bedömning. Det är prestationerna i ligan som gäller och det finns inte plats för utsvävningar eller godtycklighet omkring huruvida en bra säsong i Italien är mer värd än en sensationssäsong i Danmark. Detta kan man också krydda med diverse nytillkomna priser, så länge de är relevanta och stringenta i sin utformning.

Detta är också receptet för en svensk hockeygala. Isolera evenemanget till Elitserien och Allsvenskan och utdela sedan ett pris för varje liga i varje kategori. Låt förbundet få sin egen buckla för bästa prestation i Tre Kronor, så slipper man dagens tramsande med att väga ihop insatser i landslag och klubblag. Få med damhockeyn. Håll fast vid enkla, konstanta kategorier som bäste back, bäste målvakt, störste gentleman, bäste defensive forward, bäste tränare och så vidare. Alla kan vinna, även utländska spelare. Årets nykomling kan bli vilken spelare som helst under X år med mindre än X seriematcher i bagaget, oavsett om han härstammar från Fagersta, Auckland eller ett slott i Surinam.

Twittpucken 2012 träffade målet och satte tonen. Demokrati är inte av godo i alla sammanhang, för det var ingen jury eller SMS-röstning som avgjorde pristagarna utan helt enkelt Sanny Lindström själv.

Men kategorierna var enkla, relevanta och stringenta och således intressanta. Om 10 000 personer eller fler kan följa en gala på en mikroblogg så kan man ju ändå tänka sig att en smart och snygg TV-sändning lockat klart fler. Sponsorinsatserna hade antagligen också överstigit de 2500 kr som Sanny rivit ihop från en frisörsalong och en ICA-butik i Värmland. Och jag kan nog tänka mig att en TV-gala med Sanny och Conny Strömberg som konferencierer, Nils Andersson på gitarr, Mikael Mjörnberg på trummor och Johan Forsberg som läser dikter hade kunnat bli alldeles utmärkt TV.

Så tack för ett underbart kaxigt initiativ, Sanny. Tack också för den fina utmärkelsen. Jag kommer fortsätta jinxa dig och Färjestad även nästa år genom att tippa er i toppen.

Rekommenderade nyheter
Skriv en kommentar

Fler inlägg i bloggen
Foto: Bildbyrån

Måndag 27 Jan 2014 11:30

Sibner:

Är vi främlingsfientliga?

Vad ska man egentligen tolka in för värderingar i ett uttalande som lyder ”Vi är svenskar och behandlar varandra med respekt”? Signalerar det per automatik rasism och en exkluderande inställning till omvärlden? Jag söker svar, för jag vill hjälpa mig själv och andra att förstå.

Vi rekapitulerar. Förra helgen gick Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen plötsligt i taket av avsky över ett citat från förbundskapten Pär Mårts, hämtat ur en intervju med Sanny Lindström. Frågan som ställdes avsåg utreda hur några av truppens många välmeriterade spelare skulle reagera på att få en klart mer tillbakadragen roll i OS än de var vana vid i klubblaget.

Mårts besvarade frågan enligt följande:

"Jag kan säga, ingen spelares ego kommer att gå före eller få förstöra för gruppen. Vi är svenskar och behandlar varandra med respekt."

Fredrik Virtanen är omvittnat ointresserad av idrott och känner sig således inte välkommen i det kontext som förenar människor omkring densamma. Det måste man ha respekt för, han är knappast ensam om det bland landets kultur- och nöjesskribenter. Han är också en känd motståndare till nationalism, rasism och främlingsfientlighet och i förhållande till majoriteten av befolkningen i det här landet gör det honom unik endast i det avseende att han är känd. Således förfogar han över verktyg för att sprida sina åsikter till en stor skara människor på väldigt kort tid, och hans reaktioner på Mårts uttalande lät inte heller vänta på sig.

Väldigt snabbt förvandlades det hela till vad vi kallar för en het potatis, och samtalsnivån stillade knappast temperaturen.

Nedan följer ett axplock av Virtanen-tweets som inte bara tände elden hos en stor skara hockeysupportrar, utan snart tilldrog sig uppmärksamhet från såväl kända medieprofiler som vanliga, hederliga medborgare.

Om Pär Mårts uttalande:

“Du äcklar mig, Pär Mårts”

“’Behandlar varandra med respekt’ Till skillnad från VILKA, Pär Mårts. Vilken hudfärg?”


Om begreppet hudfärg:

“Hudfärg = definierande begrepp för nationsgränser och nåt icke-svenskt”

Om idrottsvärlden i stort:

“Snäva tankar, oreflekterande klichéer – vardag i sportvärlden. Ingen orkar bry sig, det är ju bara sport.”

“Lovar. Idiotiska sportrasister är farliga eftersom de är så svenniga”

“Sport ser aldrig strukturer, bara enskilda incidenter”


Och så slutligen denna replik ur det efterföljande munhuggeriet med forne landslagsmålvakten och numera Cmore-experten Petter Rönnqvist:

“Du är ju enfaldig på riktigt. Vad arbetar du med? Inget nära människor, väl? Hoppas jag och världen.”

Sedermera har Fredrik Virtanen tagit sig tiden att förklara sin ståndpunkt på ett mer sansat vis i en mer utförlig krönika. Gott så. Det är onekligen ett format att föredra vid den här typen av resonemang. Virtanens ansats att driva främlingsfientligheten på flykten är hedervärd och givetvis har idrotten anledning att se sig själv i spegeln liksom alla andra kontext i samhället.

Virtanen erkänner idrottens förmåga att bygga broar, men vänder sig fortfarande mot vad han menar är en utbredd och solkig nationalism i idrottskretsar. Vidare menar han också att de kulturskribenter och ”PK-kärringar” (hans eget uttryck) som ingriper mot exempelvis vardagsrasism i hockey- och fotbollspopulasen är att tacka för att vi inte längre säger ”negerboll”.

Men även efter att ha tagit del av den mer sansade och samlade versionen av hans resonemang är det svårt att känna igen sig. Är det verkligen så här?

”Vi är svenskar och behandlar varandra med respekt” sa Pär Mårts och jag har svårt att tolka in främlingsfientligheten i det. Min första utgångspunkt är att det beror på att jag förstod vad han menade.

Virtanen efterlyste en följdfråga på detta i samband med intervjun, så jag kostar på mig att göra ett försök att svara å Mårts vägnar. Det förbundskaptenen egentligen ville ha sagt, det han mellan raderna avsåg att förmedla men aldrig uttryckte, skulle i skrift antagligen kunnat se ut ungefär så här:

”Vi är svenskar och inom ramen för vår idrottsrörelse och vårt Riksidrottsförbund har vi blivit fostrade utifrån en gemensamt accepterad värdegrund där laget går före jaget. Vår idrottstradition är lätt att ta för given, men det är inte alla nationer som har förmånen att luta sig mot ett så starkt organiserat och ideellt fostrat fundament av solidaritet, fair play och laganda. Vi ska vara stolta över den traditionen, den är kritisk för våra framgångar och den grundar sig på att vi behandlar varandra med respekt. ”

Det där är alltså min tolkning av innebörden i uttrycket och uppenbarligen var det många hockeyfans som gjorde samma bedömning. Många av mina vänner och kollegor, såväl svenskar, kanadensare, amerikaner och finländare uttrycker sig i liknande termer när det kommer till landslagsidrott och ingen av dem gör det med främlingsfientliga avsikter. Nog bär många av oss i det internationella samfundet av hockeyskribenter med oss en viss portion av stereotyper om andra länders idrottskulturer, men min uppfattning är alltid att vi är öppna för att omvärdera dem, diskutera dem oss emellan och att vi förstår varandra utifrån såväl skillnader som likheter.

Men är det kanske som Virtanen säger – att vi i idrottsvärlden går runt och accepterar en otillbörlig, exkluderande nationalism för att vi inte ser strukturerna? Ser Virtanen den skog vi missar för alla träd? Är idrotten kanske verkligen en högborg för främlingsfientlighet?

Jag beslutade mig för att gräva vidare i det genom att konsultera på området kunnig expertis. Den första jag fann var en sakkunnig opionsbildare av motsatt uppfattning.

Adam Cwejman, master i Europastudier, folkpartistisk riksdagskandidat och ansvarig för integrationsfrågor vid tankesmedjan Timbro, delar inte alls Virtanens uppfattning att Mårts uttalande om respektvisande svenskar skulle vara främlingsfientligt.

- Jag kan inte se varför det skulle vara rasistiskt att påstå att det finns normer och värderingar som är vanliga i Sverige, att det kan vara goda normer som vi vill uppmuntra. De behöver inte på något sätt vara unika för Sverige heller. Ser man till exempel till World Value Surveys mätningar blir det väldigt tydligt att det finns väldigt svenska normer. Det är allmänmänskliga normer, men vissa råkar vara extra vanliga i Sverige, säger Cwejman.

- Frågan är om Virtanen skulle förneka alla grupper i världen självuppfattningar om hur de är, kulturellt och värderingsmässigt. Jag skulle inte tro det. Det är oförskämt att hävda att grupp X inte har något som särskiljer dem, att det i sociologisk mening inte finns något som urskiljer samhällen och kulturer ifrån varandra. Det är inget att vara rädd för, tvärtom är det bra att ha självkännedom i mötet med människor som är del av andra kulturer.

Cwejman menar vidare att retoriken i sammanhanget inte gör debattklimatet någon större tjänst.

- Det är väldigt sorgligt att vi har kommit till ett läge att minsta sociologiska analys av kulturer, nationer och samhällen stämplas som ett sätt att måla upp ett vi och dom eller ge uttryck för förtäckt SD-retorik. Det gör att överhuvudtaget analysera och förstå likheter och skillnader stämplas ut som förbjuden terräng. Det är beklagansvärt.

Cwejman delar alltså min reflexmässiga uppfattning, att Virtanen letar rasism där den inte finns. Men eftersom Mårts uttalande knappast är ovanligt inom landslagsidrotten söker jag även en rent akademisk, åsiktsneutral nedbrytning av uttalandet och retoriken.

Tobias Stark är doktor i historia och forskare vid institutionen för idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han har under många år forskat om bland annat just nationalism inom ishockeyn och får anses ha mycket god inblick i såväl idrottens värld som begreppen nationalism, främlingsfientlighet och rasism.

Är Mårts uttalande främlingsfientligt och i förlängningen rasistiskt?

- Båda läger har sina poänger. Utifrån den strikt akademiska definitionen av rasism skulle man kunna klassa Mårts uttalande som sådant., säger Stark.

- Men detta leder mig inte till slutsatsen att Mårts vare sig är rasist eller att hans uttalandet är rasistiskt. I dagligt tal är det inte lika enkelt. Jag ställer mig faktiskt tvekande till om utsagan i sig ens kan klassificeras som främlingsfientlig. Möjligen kan den tyckas vara naivt nationalromantisk, men bäst är nog att klassa den som ett uttryck för så kallad banal nationalism.

Vad är banal nationalism?

- Det är ett uttryck som myntats av statsvetaren Peter Billig för att luckra upp nationalismdebatten. Detta då han menar att nationalism kommit att förknippas med åsikter och agerande som extremister på höger- och vänsterkanten står för, medan sådana företeelser som bidrar till att skapa nationell samhörighet dagligdags förbises. Sådana företeelser finner man inte minst i idrottens värld, till exempel nationalsånger, flaggor, etniska stereotyper om hur människor från olika länder är, såsom finsk sisu eller tysk disciplin.

Min tolkning är att Mårts snarare syftar på att svenska ishockeyspelare har ett rykte om sig att vara just respektfulla lagspelare – snarare än att mena att hockeyspelare från andra länder per automatik är respektlösa egoister?

- Tankefiguren allt handlar om skjuter mycket riktigt in sig på det du nämner, nämligen att svenska spelare är internationellt erkända för att vara bra på att underordna sig och respektera kollektivet och inte sätta sig själva framför lagkamrater. För mig som forskare är det dock viktigt att poängtera att denna uppfattning är tämligen ung. Den slog igenom först på 1960- och 1970-talet för att senare slå ut i full blom under sossehockeyns storhetstid på 1980- och 1990-talet, medan svenska spelare under mellankrigstiden hade namn om sig att vara själviska suputer utan disciplin. Dessutom finns det idag otaliga exempel på svenska spelare som karakteriserats som själviska och odisciplinerade.

Men även om Mårts uttalande i akademisk mening inte är helt oproblematiskt – Mårts har som jobb att representera Sverige i de olympiska spelen och måste väl rimligen kunna uttala sig utifrån att han håller den svenska ishockeyn högt i anseende?

- Man ska hålla i minnet att Mårts är ishockeytränare och inte akademiker eller kulturdebattör. Man måste alltså ha förståelse för att han inte är helt up to date med de begrepp och perspektiv som proffstyckarna tar för givna. Det kan man tyck att Virtanen borde ha haft i bakhuvudet. För att ta ett konkret exempel: När jag recenserar ishockeyböcker så lägger jag mig vinn om att bedöma dem utifrån dess egna förutsättningar, som underhållning eller ett journalistiskt verk i coffee table-genren. Om jag i stället ska recensera ett vetenskapligt verk måste jag däremot bedöma det på vetenskapliga grunder och se om argumentationen håller och den empiriska förankringen är vattentät. På motsvarande sätt kan ju inte Mårts bedöma ungdomsspelare i ishockeyskolan på samma sätt som han bedömer landslagskandidater i SHL. Man bör inte kritisera någon utifrån parametrar som denne inte ens vet om att han ska svara upp till.

Jag har bott i tre världsdelar och mitt intryck är att den svenska nationalismen är väldigt begränsad och återhållsam, jämfört med till exempel Norge, Grekland, Spanien eller USA. Är det så?

- Jo, traditionellt har det hävdats att den svenska nationalismen är jämförelsevis oskyldig. Samtidigt skulle de flesta forskare antagligen skriva under på att den svenska nationalismen blivit mer taggig på senare år, SD har kommit in i riksdagen och så vidare. Men till saken hör också att acceptansen för mångfald samtidigt har ökat, antagligen beroende på en polarisering där vissa blir mer mer uttalat fientliga men fler blir öppna för det förment främmande.

Virtanen pratar om svenniga sportrasister och en tyst acceptans för nationalism och främlingsfientlighet. Är detta verkligen vanligare inom idrotten än i andra kontext i samhället?

- Det finns mycket forskning som gör gällande att idrotten kanske är den sista starka bastionen för nationalism i Sverige. Medan de flesta svenskar skulle känna sig obekväma med att börja arbetsdagen med att sjunga nationalsången verkar de flesta tycka det är helt i sin ordning att detta sker i samband med olika idrottsevenemang.

- Men jag har inte sett några som helst uppgifter om att främlingsfientligheten skulle vara högre inom idrotten än i samhället i övrigt, avslutar Stark.

Hmmm.

Även om det alltså finns belägg för att uttrycket ”Vi är svenskar och visar varandra respekt” i rent akademiska termer kan anses illustrera en osund acceptans av en ”vi och dom”-retorik som blivit praxis inom idrotten så kvarstår min ståndpunkt efter att ha samtalat med Adam Cwejman och Tobias Stark.

Att stoltheten över den svenska ishockeyns goda internationella rykte och viljan att Sverige ska besegra andra nationer skulle vara så exkluderande och främlingsfientlig att den måste tillrättavisas av en upplyst överhöghet fjärran från ishallar och omklädningsrum stämmer mycket illa med min bild av verkligheten.

Jag menar att Virtanen i viss utsträckning misstänkliggör människor som faktiskt överbygger rasism och främlingsfientlighet på riktigt varje dag – trots att de är passionerade hockeypatrioter som finner gränslös lycka i något så banalt som att svenska hockeylandslag vinner över ryssar och tjecker. Att filosofiskt likställa preferenser i landslagsidrott med främlingsfientlighet förefaller vara ett onödigt sätt att fjärma den vanliga människan från diskussionen om i vilken utsträckning man kan, bör eller får vara stolt över det land i vilket man bor.

Det är också lätt att ta illa vid sig av den otrevliga, generaliserande retorik med vilken han förlöjligade och anklagade majoriteten av oss sportskribenter för att tanklöst släppa främlingsfientlighet och nationalism mellan fingrarna. Det är knappast ett ämne man bör avhandla genom att själv generalisera, polarisera och håna. Istället för fingerpekande känslosvall bör frågan diskutera utifrån lösningsorienterad saklighet.

Men framförallt kan jag inte se varför kulturskribenter skulle ha en större del i negerbollens avskaffande än de hockeymammor och pappor som står och säljer dem som chokladbollar i kioskerna i våra ishallar. De som genom civilkurage och övertygelsen om alla människors lika värde tillrättavisar idrottande ungdomar och vuxna som beter sig främlingsfientligt eller sexistiskt.

Tre Kronors mest högljudda hockeysupportrar hittar man inte sällan här, bland de hockeymammor och pappor som varje dag jobbar enligt den svenska idrottsrörelsens gemensamma värdegrund och lär sina barn att tävla och vinna, men i alla sammanhang respektera lagkamrater och motståndare. Hockey- och fotbollslandslagens många fans utgörs av människor med vitt skilda ursprung och hudfärger som i kraft av att de bor eller fötts här betraktar sig själva som svenskar. Hundratusentals barn och ungdomar kämpar och krigar där ute på is och gräs varje dag, många av dem drivna av drömmen om att en dag få dra på sig en landslagströja och hyllas av den gemenskap som samlas omkring den.

Vi är svenskar och behandlar varandra med respekt. Så länge alla är överens om att det inte innebär att man för den sakens skull ska låta bli att respektera andra nationer tycker jag det låter alldeles utmärkt..

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Skriv en kommentar

Foto: Bildbyrån
Henrik Stenson

Tisdag 14 Jan 2014 13:18

Sibner:

Vi kan lära oss av golf

Som lagidrott betraktat blev det storslam för ishockeyn på Idrottsgalan igår, men kvällens dominant hette med rätta Henrik Stenson. Golf är ishockeyns motpol i bollsporternas värld och vi har mycket att lära oss av den.

Vi menar ofta att ishockeyn får alldeles för klen respekt när det vankas idrottsgalor och bragdguld, men Tre Kronor som lag betraktat har ändå haft god utdelning. I våras vann de VM-guld och belönades också för detta med dubbla utmärkelser igår. Även efter OS- och VM-gulden 2006 kunde Tre Kronor och dess förbundskapten sola sig i glansen från samma pokaler.

Sedan de här priskategorierna började delas ut har alltså seniorishockeyns lag- och ledarinsatser hamnat överst på pallen vid de båda tillfällen då den faktiskt vunnit något. Med tanke på vår ställning i ishockeyvärlden kan vi knappast förvänta oss att något annat än guldmedaljer i seniorsammanhang ska räcka.

Det faktum att ingen svensk ishockeyspelare någonsin vunnit Jerringpriset eller Svenska Dagbladets bragdguld är en helt annan diskussion. Det finns onekligen ett flertal årgångar då så borde varit fallet, för ishockeyn har ständigt haft svenska spelare bland världens allra, allra bästa.

Kanske är det så att vår kultur inte riktigt medger att lyfta enskilda, framgångsrika lagidrottare ur det lagsammanhang i vilket de verkar och höja dem till skyarna för sina egna insatser. Mycket riktigt visar historien också att den här typen av utmärkelser nästan alltid går till utövare av individuella sporter. Igår vann Henrik Stenson inte bara juryns gunst som årets manlige idrottare, utan också det åtråvärda Jerringpriset. Folkets pris. Tio år efter att Annika Sörenstam banat väg för golfen stod en golfare åter på scen.

Stenson bar för dagen ingen keps, men det var många som menade att golfen nu blivit folklig. Men det har den varit länge och det ska vi vara tacksamma för.

Jag har levt med golf i tjugo år. Först som ilsken tonåring, senare som elitspelare och instruktör, därefter som yrkesman i resebranschen och numera som glad amatör. Jag vet faktiskt inte vad jag hade varit utan den. Spelet har givit mig fler upplevelser, lärdomar, erfarenheter och personliga kontakter än egentligen något annat sammanhang. Jag kan räkna till åtminstone tre tillfällen då min karriär eller hela mitt liv tagit avgörande vändningar till det bättre på grund av möten på golfbanan eller den kunskap jag där förskansat.

Spelets traditioner och koder lärde mig som ingen annan idrott att respektera mig själv och mina med- och motspelare genom att uppträda som en gentleman, men det förvandlade mig inte nödvändigtvis till en. I flertalet olika sammanhang kan jag fortfarande förvandlas till en svärande och fräsande tonåring som förstör prylar och inventarier och kallar människor som råkar stå i vägen för både det ena och det andra. Men det händer åtminstone aldrig på golfbanan. Golfen lärde mig förstå de personliga konsekvenserna av mitt agerande och att använda varje vredesutbrott som underlag för lärdom.

Spelet har en dimension av cynisk individualism som ishockey och många andra idrotter saknar. Du må spela i grupp och du må tävla i lag, men när du lämnat banan är resultatet av ronden bara en spegel av dig själv och hur väl du hanterade spelet och dess uråldriga regelmässiga utgångspunkt att bollen ska spelas som den ligger, från den plats dit du själv slagit den. Det är därför nästan ingen någonsin fuskar, åtminstone inte två gånger.

Golf kräver förvisso god fysik i vissa muskelgrupper, men är ju ingen fysisk sport i någon som helst bemärkelse. Bortsett från handskakningen före och efter ronden sker inte heller någon kroppskontakt med med- eller motståndare, utöver den beröringsgrad ni beroende på relation väljer att anamma. Golf kan därvidlag inte jämföras med ishockey i hur själva spelet bedrivs och de känslor och det adrenalin som bara kan väckas av en tackling eller en smocka.

Men möjligen har vi en del att lära av golfen i tider då vi förfasar oss över hockeyspelare som slänger sig och fuskar, eller medvetet slår och skadar varandra?

När vi indignerat söker komma till bukt med att tolvåringar åker runt och kallar domare, spelare och ledare för "horor" och "fittor" och "bögar" kan vi kanske söka svar eller åtminstone förhoppningar i golfen?

Golf har i Sverige ofta betraktats som en överklassport och har väl precis som segling, tennis, alpin skidåkning eller hästpolo mer eller mindre tydliga inslag av detta beroende på miljö och sammanhang. Länge var det väldigt dyrt att spela golf, eftersom golfbanor är kostsamma att bygga och sköta blev det med 70- och 80-talets begränsade antal utövare också en kostsam sport. Men om man baserat på den historiska fördomen än idag väljer att avfärda hela spelet som en sysselsättning för de redan välbildade, de redan välbärgade och de redan väluppfostade så har man helt missat hur spelet växte fram som en social gemenskap bland fåraherdar och friluftsmänniskor på de skotska klitterna och hedarna.

Henrik Stenson vann Jerringpriset för att han i en världssport med 60 miljoner utövare stod för en idrottslig prestation som ingen i världen tidigare åstadkommit, på ett sätt som ingen kunde motstå.

Förhoppningsvis betyder det att fler svenskar lockas att titta på en golftävling och förundras över den sanslösa talang och de miljontals träningsbollar som krävs för att ens få vara med och försöka kvala sig in på en professionell golftour. Med fler svenskar framför TV-apparaterna vid Ryder Cup eller US Masters kan golfen bli folklig på samma sätt som skidåkning eller friidrott, vars tittarsiffror vida överstiger antalet utövare.

Som utövarsport måste golf nämligen redan betraktas som ytterst folklig. Landets cirka 500 golfklubbar huserar nära nog en halv miljon aktiva golfspelare och uppemot 100 000 av dem är juniorer.

Det är ett spel som går i arv mellan generationer, ett spel med ett tävlingsmoment som inte bara tillåter oss att följa våra barn och barnbarns utövande från båset eller från läktaren. Golfen lockar och uppmanar oss att aktivt utöva den tillsammans med våra barn och se dem växa som spelare och människor. I få andra sporter har man som tonåring möjlighet att lära sig den sociala dynamik som uppstår när man i en tävling på lika villkor förvisso utklassat sin egen far, men på samma gång fått dyngstryk av både farfar och lillebror.

Och det är långt ifrån bara den långa gentlemannatraditionen eller avsaknaden av fysisk kontakt som nästan helt befriar golftävlingar från slagsmål, okvädningsord och respektlöshet mellan motståndare. Det är snarare den ytterst självsanerande faktorn att spelformen som sådan kräver en rejäl dos av umgänge med din motståndare. Under en hel ishockeysäsong kommer kommer du med största sannolikhet inte ha någon som helst verbal kontakt med mer än en handfull spelare i något av dina motståndarlag, men i en golftävling ska du ofta promenera två mil under fyra timmar i sällskap av totala främlingar. Det som för er samman är spelet, men samtalet kommer ofta att handla om livet i stort.

Dina egna prestationer och misstag summeras på scorekort och resultattavlor och faller snart i glömska, men den bild av dig själv som spelare och människa du under ronden valt att förmedla sitter kvar i medvetandet hos alla du någonsin spelat med och då kan man inte bete sig hur som helst.

En runda matchspel på golfbanan blir lätt ansträngd om man efter en frustrerande puttduell på tredje green väljer att mosa upp handsken i ansiktet på sin motståndare och kalla honom "din tjocka jävla tattare".

Även vi ishockeyälskare måste kunna förstå det goda i det.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Foto: Bildbyrån
Filip Forsberg efter förlusten i JVM-finalen.

Söndag 5 Jan 2014 23:59

Sibner:

Tårar som ger hopp om segrar

En turnering kan inte ha två vinnare för någon måste alltid bli mästare och den här gången blev det Finland. Den svenska ishockeyn gav oss inga guldmedaljer i kväll, men däremot mängder av goda förhoppningar och en hel del att vara ordentligt stolta över.

Förlustens stund är alltid en sorglig historia. Det sista vi ser av rinken här i Malmö är ett svenskt lag som lunkar av med huvuden nedböjda och på några håll med ögon rödgråtna. Jag står en stund och tittar på guldceremonin och det finska firandet och inser att den mixade zonen kommer att bli ett rent elände, så jag rör mig istället ner mot TV-apparaterna i pressrummet för att försöka få ett grepp om hur det hela gick till, hur ansiktsuttrycken såg ut, vad som hände vid målet och vad de svenska spelarna skulle ha att säga om turneringen.

Den förste som tar sig fram till TV-kamerorna är Filip Forsberg, vår kapten och härförare. Han som blivit turneringens MVP och varit så majestätisk att beskåda med sin fina skridskoåkning och sitt fantastiska skott. Bara ögonblick tidigare hade han varit i full färd med att leda sina styrkor mot det guld som alla trodde skulle bli deras, men nu hade drömmen om en andra guldmedalj återigen gått i stöpet och han skulle presentera sina känslor inför en miljonhövdad TV-publik. Gudarna ska veta att det inte är särskilt lätt att hitta på en bra fråga att ställa till en människa i den väldigt speciella situationen, och därför blir frågan ofta svepande, lite öppen.

"Vad tar du med dig från den här turneringen?" är ett säkert kort och så fick det bli. Stabilt och värdigt av Dusan Umicevic att inte försöka sig på några trollkonster i det läget.

- Just nu känns det inte som om jag tar med mig någonting, sa Forsberg.

Såklart. Precis som alla i laget var han just sådär bedrövad och besviken som vi vill att våra landslagsspelare ska vara när de förlorat en viktig final. Vittnesuppgifter från den mixade zon jag aldrig besökte berättar om tårar som flödade hos flera av de svenska nyckelfigurerna. Forsberg fick bli lagets ansikte utåt och inom honom bultade smärtan, besvikelsen, den nesliga förlusten och han ville förstås bara vara någon annanstans.

Han ser det inte själv just nu, men han tar faktiskt med sig en hel massa saker, Filip Forsberg.

För två år sedan var han egentligen bara en liten pojke, en lovande talang som fick följa med till Calgary för att vara med och se och lära inför framtiden. På våren samma år var jag och Uffe med och förevigade ögonblicken när han just hade draftats av Washington i den första rundan, och redan då var det tydligt att han hade vuxit några tum. I turneringen i Ufa var han en av lagets stora stjärnor och blev också en av de främsta nyckelspelarna när hans hjärtas Leksand spelade sig upp i Elitserien i början av april. Av bara farten blev det NHL-debut kort därefter, en första rejäl motgång i form av en jobbig hjärnskakning förpassade honom till AHL och efter många om och men stod han här till slut innan julhelgen som den store härföraren. Spelaren som på sitt sista försök i juniorsammanhang skulle leda de svenska styrkorna mot ett nytt VM-guld.

Det lyckades inte hela vägen. Men det vi nu såg var en pojke som blivit en man.

De internationella lovorden över det svenska laget har haglat genom hela turneringen, och det är ingen tillfällighet att Filip Forsberg var lagkapten på den här makalöst talangfulla skutan. Tiden får utvisa hur bra han blir, hur han utvecklas som människa och ledare och på vilka vägar den spännande karriären tar honom. Men han är bättre än vad Henrik Zetterberg var vid motsvarande ålder och jag håller det knappast för otroligt att den besvikne unge mannen som stod där i TV-rutan i kväll och bara ville bort i framtiden kan bli kapten för både svenska OS-landslag och en framgångsrik NHL-klubb.

Om de svenska spelarna var förkrossade var det naturligtvis betydligt muntrare i den finska kabyssen. Det är verkligen en fantastisk turnering de gjort, Karri Kivis mannar.

Redan när de slog Ryssland förra helgen fick jag vibbar av att det skulle kunna bli ett väldigt besvärligt lag att möta. Och mycket riktigt blev det så. Den omutlige målvakten Juuse Saros, den mäktige Rasmus Ristolainen och den elegante playmakern Teuvo Teräväinen var helt enkelt aningen lite vassare och hade en smula bättre självförtroende än de svenska ledargestalterna när det väl gällde.

Hockey handlar - precis som alla bollsporter - trots allt väldigt mycket om att ha tillfälligheterna med sig.

Saros, Ristolainen och Teräväinen kom alla med i den här turneringens All Star Team, en uttagning som presenterades bara en stund innan förlängningen skulle börja och att just de här spelarna också fick ha huvudrollerna i avgörandets stund var sällsynt passande.

En välarrangerad, välbesökt, välbevakad och välspelad turnering fick således ett mycket välregisserat slut.

Arrangemanget har jag och många med mig berömt tidigare. Bortsett från att reklamväggen i den mixade zonen och pressrummet luktar förfärligt illa finns det ingenting att klaga på. Publik, spelare och media har stortrivts och de ansvariga ska verkligen ta åt sig äran för det. Välarrangerat är bara förnamnet.

Publiksiffrorna talar för sig själva. Över 144 000 åskådare har suttit på läktaren under de tio dagar den här turneringen pågått och det är nytt rekord för ett JVM på europeisk mark. Arrangörerna hade hoppats på hundra jämnt och har alltså fullständigt krossat den målsättningen. Välbesökt är en grov underdrift.

Viasat har med full produktion sänt hela 14 matcher och SVT har fyllt på med ytterligare fem. Det skulle förvåna mig om inte kvällens superfinal mot Finland sågs av över en miljon åskådare och slog det tidigare tittarrekordet för JVM. Ovanpå detta ett stort antal studioprogram och tusentals tidningsartiklar från alla tänkbara håll och kanter. Välbevakat, minst sagt.

Turneringen har visat upp ett flertal stortalanger som blivit färdiga NHL-spelare. Elias Lindholm, Filip Forsberg, Dennis Zadorov och de finska guldhjältarna är bara några. Spelare som Ryan Hartman, Jack Eichel, David Pastrnak och Anthony Mantha har fått visa upp sig på den stora scenen. Välspelat, you bet.

JVM är över för den här gången, och även om det slutade med svenska tårar så går jag ut genom dörrarna i Malmö Arena i kväll med en bra känsla i kroppen. Vad tar JAG med mig härifrån?

- Förhoppningar. Lättnad. Glädje. Stolthet.

Förhoppningar om att få åka och bevaka ett guld i Kanada nästa vinter, när våra duktiga 95:or och 96:or vuxit till sig ytterligare.

Lättnad och glädje över att sporten ishockey med all önskvärd tydlighet visat att den fortfarande är attraktiv både på läktarplats och framför TV-apparaterna.

Men framförallt tar jag med mig en stor dos stolhet över en grupp unga män som visade att svensk ishockey kommer att fortsätta stå väldigt högt i kurs och skörda stora framgångar i både VM, OS och Stanley Cup under en lång tid framöver.

När förlustens tårar har torkat kommer spelarna själva vara lika stolta som jag.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Foto: Bildbyrån

Söndag 5 Jan 2014 07:00

Sibner:

Ska det verkligen vara trevligt?

Jaha, någon drömfinal blev det alltså inte. Eller, det var väl kanske precis just vad det blev. Vi får en JVM-final inför fullsatta läktare mellan två grannländer som genom åren drabbat samman väldigt många gånger, som skapat så många klassiska ögonblick och som på många vis är själva sinnebilden av vad en god hockeyrivalitet ska vara.

Vi minns det fantastiska guldet i Prag 1992, när Arto Blomstens fösare letade sig in i det tomma finska målet. Vi minns den nesliga förlusten i Globen 1995, när den så förtvivlat talangfulla unga finnfemman med Koivu, Peltonen och Lehtinen satte stopp för de svenska guldplanerna. Vi minns det märkliga upplägget 1998 då finalen spelades på fotbollsvis i två matcher med målskillnad som avgörande faktor, där storjägaren Johan Tornberg blev finalernas ende målskytt. Ingen kan väl glömma den magiska vändningen i semifinalen i VM 2003 eller den segern i den episka OS-finalen 2006, den som jag satt och såg en snortidig morgon hemma i min lägenhet på 15th Street i Philadelphia.

Och har man en gång suttit hos en vilt hånande svärfar och druckit finsk Karjala-öl med segersiffrorna 6-1 tryckta på burken lär man knappast glömma den hemska finalförlusten i VM 2011.

Rivaliteten mellan Sverige och Finland har aldrig letat sig ner i juniorleden. Men våra nationer delar så mycket gemensam historia både på och utanför hockeyrinken att det omöjligen går att bortse från den. Så visst är det här en trevlig liten drömfinal ändå.

* * *

När vi ändå är inne på trevligt.

Det sägs att det var bra tryck i arenan idag och visst var det stundtals väldigt högljutt och känslosamt med alla stolpskott och målvaktsparader när ryssarna låg på för en kvittering. Men bra tryck? Nåja, säger jag.

Det här är svårt att diskutera med kollegor från Nordamerika. De tycker ju att fansen här i Malmö har varit fantastiska och att det varit ett härligt tryck i arenan. Och visst, jämfört med nästan alla andra landskamper och NHL-matcher jag sett på plats så har det ju varit väldigt bra. Publiken som varit på plats i Malmö - den svenska såväl som den kanadensiska - ska ha all cred för den stämning de skapat och det har varit både hyfsat synkat och ibland lite högljutt och rätt trevligt.

Men jag är inte så säker på att hockey främst ska vara trevligt.

Hur ska man på ett bra sätt förklara för nordamerikanerna hur en hockeyläktare låter när den verkligen är bra på riktigt? Så där sanslöst sjukjävla bra som när AIK mötte Skellefteå i de där grymma semifinalerna för två år sedan och man trodde huvudet skulle lossna redan när klacken drog igång "Å vi e AIK"? Eller när samma AIK gick upp i Elitserien och supportrarna i tredje perioden hängde över plexiglasen och sånär höll på att riva ner hela arenan, först i besvikelse och frustration och sedan i euforisk glädje?

Hur hade våra amerikanska och kanadensiska vänner reagerat om man tagit med dem till ett 08-derby i valfri sport? Ett fullsatt derby mellan Malmö-HIF? Järnkaminernas dag på Hovet? En premiär på gamla Söderstadion? Eller när Leksand mötte Mora på Globen?

Min känsla är att de antagligen hade blivit ganska rädda. Skrämda av ljudnivån, tagna av energin och förvirrade av det darrande furiösa hatet i luften. Ett hat som förvisso kan verka förkastligt och dumt, men som ändå ger en så mäktig extra dimension till upplevelsen att både hjärtat och trumhinnorna bultar för fulla muggar. När det är DEN typen av stämning man själv definierar som "bra tryck" så blir ju den ljudkuliss som då och då svajar till under en landskamp rätt tam, även när publiken som här i Malmö är beundransvärt hockeykunnig och med på noterna.

Kärleken till ett landslag kan aldrig piska upp samma känslor som kärleken till en klubb, och landskamper oavsett rivalitetsnivå kommer därmed alltid vara väldigt artiga och trevliga tillställningar.

Men hör man till dem som i grunden tycker att trevligt är bra - ja då är nog trycket i Malmö ändå klart bättre än man hade kunna räkna med och det är ett steg i rätt riktning.

* * *

Man ska ge Finland en oerhört stor eloge för den insats de stått för genom hela den här turneringen. Ingen hade räknat med att de skulle vara med och slåss om några ädlare medaljer, men de stod upp bra mot Sverige, de slog ryssarna och skaffade sig den vägen en hanterbar kvartsfinal i vilken de sedermera vände ett besvärligt underläge mot tjeckerna. Mot Kanada gjorde de helt enkelt det mesta rätt. De var kyligare, rappare, starkare och klart mer disciplinerade än kanadensarna och vann fullständigt rättvist.

Eftersnacket kom säkerligen att handla en del om de domslut Finland fick med sig, men enligt rapporter från Kanada så var även TV-experterna på hemmaplan väldigt klara över att det här laget inte hade vad som krävdes, varken avseende spelarmaterial eller inställning.

Jag har sett mycket av Kanada i den här turneringen och kan bara hålla med. Sällan har ett kanadensiskt lag känts så harmlöst. Killar som Drouin, Ekblad, Reinhart och Connor McDavid har fantastiska verktyg i sin låda och lär bli utmärkta NHL-spelare hela högen, men det kändes aldrig som om de blev en del av en större helhet här i Malmö. Faktum var att de inte heller var särskilt bra på det som Kanada av tradition alltid är bra på - att jobba stenhårt för varje puck, smälla på, vinna närkamper, komma under skinnet på motståndarna och alltid vara som bäst i de mest utsatta lägena och komma tillbaka från underlägen. Passningsspelet var ofta anmärkningsvärt stabbigt och ju mer man tänker på hur matchen artade sig, desto tydligare framstår bilden av en ovanligt svag kanadensisk upplaga.

Finland hade den bästa målvakten och fick med sig ett par viktiga domslut som blev avgörande, visst, men de var faktiskt bättre på det mesta. Frågan är om de kan skaka Sverige i finalen? Well, är det något vi har lärt oss de senaste dagarna så är det att inte räkna ut det här finska laget och inte minst i en final där de ännu en gång kan kliva ut på isen utan några som helst förväntningar.

Det kommer bli en trevlig holmgång framåt kvällen här i Malmö.

* * *

Förresten, ni missade väl inte mitt videoframträdande på Hockeybuzz.com?

* * *

Det har varit en fantastisk turnering och lördagen var således ännu en i raden av fantastiska dagar. Som hockeyskribent får man ju aldrig öppet visa sina sympatier, men när det är landskamp är det sisådär med det. Under slutspelet i VM i våras hajfajvades det hej vilt mellan de svenska reportrarna, men idag var det faktiskt något lugnare. Möjligen på grund av den stress och nerv som låg över hela anrättningen och såg ut att påverka såväl spelarna som publiken i arenan. Sanningen att säga var vi så otroligt nervösa hela högen där på pressläktaren att vi ett tag knappt vågade titta. När ryssarna sköt i stolpen med ett par minuter kvar kändes det nästan som om det svartnade för mina ögon. Stön och ångestläten sipprade fram lite varstans under den tunga ryska pressen i slutet.

Det var egentligen bara Bodin som höll masken. Luttrad, väderbiten och med ett sånt där obevekligt lugn som bara en mas kan frambringa i den typen av situationer. Han har varit en klippa i den här branschen i snart tio år och han var en av de få som stred för den svenska fanan där på pressläktarna i Saddledome för två år sedan, när dramatiken var ännu större.

Han satt mest där och tyckte det var rätt trevligt.

* * *

Fighten efter slutsignalen mot ryssarna? Jag vet inte riktigt. Jag såg på TSN:s bilder från en helt annan kameravinkel och där blir det ganska tydligt att två ryssar går rätt hårt åt en delvis liggande Oskar Sundqvist när han låser fast pucken där vid sargen, flera slag och crosscheckingar kommer också långt efter slutsignalen. Sådant ska göra ont. Jesper Pettersson åker in och river loss den förste ryss han får syn på, slagsmål utbryter och Pettersson spöar faktiskt upp honom ganska rejält. Mironov hade fortfarande blod i ansiktet när han kom ut i den mixade zonen.

Vi får se vad utfallet blir av det här bråket, det ska tydligen diskuteras under natten och annonseras under söndagen. Men jag tycker Pettersson gör rätt som åker in och tar bort en gubbe från en försvarslös lagkamrat. Alla som någonsin stått mitt emot Pettersson vet dessutom att han måhända är kort i rocken, men knappast är en kille man vill bråka med. Grov som en oxe över nacken, intensiv blick och en lagkamrat att lita på.

Precis en sådan spelare som kan bli trevlig att ha i en tuff final mot Finland.

* * *

Med det sagt skriver vi godnatt här i Malmö. Vi har en lång och trevlig söndag framför oss.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Foto: Bildbyrån

Fredag 3 Jan 2014 16:27

Sibner:

Don't mention the drömfinal

Minns ni Basil Fawlty i Pang i Bygget? Den legendariska episoden när den tyska familjen checkade in på hans hotell och han fick stånga sig själv både blodig och medvetslös för att inte råka prata om andra världskriget? I JVM har vi fått ett alldeles eget tabu - den där drömfinalen.

Det är säkert många av våra yngre läsare som skakar förvirrat på huvudet åt den ingressen. Pang i Bygget var en alldeles magisk TV-serie med John Cleese i huvudrollen som Basil Fawlty, en stockkonservativ, rabiat hotelldirektör som tillsammans med sin bitska hustru drev ett hotell på den brittiska sydkusten. I ett av avsnitten är en tysk familj på väg att checka in på hotellet, och Basil Fawlty går hals över huvud på både sig själv och sina medarbetare för att säkerställa att ingen råkar genera de tyska gästerna med att ta upp det vid tidpunkten så hårt laddade ämnet om andra världskriget.

Det råder knappast några världskrig mellan länderna som är kvar i JVM här i Malmö, men alldeles oavsett vilka som möts i finalen på söndag kommer det bli en ordentlig holmgång inför fullsatta läktare. Fyra bra lag återstår och spelarna själva bryr sig antagligen inte nämnvärt om vilka de får möta, det är mer vi andra, vi som tittar på och vi som ska skriva om det och leta vinklar i ämnet som har hängt upp oss på den där drömfinalen.

De kanadensiska fansen, som är legio, de pratar om den. Vi i den svenska pressen pratar också om den. Den där drömfinalen mellan Sverige och Kanada. Men spelarna vill inte ta i ämnet med tång.

Jag förstår dem, givetvis. De är här för att vinna guldmedaljer och har en av karriärens allra viktigaste uppgifter framför sig i morgon och de är givetvis inte alls särskilt intresserade av att prata om det här. För deras del kan det väl kvitta vilka som står i vägen för medaljerna. Att få en enda spelare i Kanada eller Sverige att över huvud taget nämna rivaliteten dem emellan - eller gud förbjude säga ett ord om den där drömfinalen - det är i princip helt omöjligt.

Don't mention the drömfinal, liksom.

Jag försöker först med Sam Reinhart.

- Vi fokuserar på att bli bättre varje dag och har självförtroende. Vi vet att om vi når vår fullständiga kapacitet så kan vi slå alla lag i den här turneringen. Alla lag som är kvar i turneringen är bra, säger den ack så talangfulle kanadensaren.

Sen provar jag med Zach Fucale, den kanadensiske målvakten, som är känd för att vara ganska pratglad.

- Oavsett vilket lag vi skulle få möta så vore det en stor ära att få spela en final i den här turneringen. Det är inte många som får den äran. Vi vet att det blir fullsatt här men vi har också massor av fans, säger han först.

Sedan upptäcker han att även i det lilla citatet kan spåras något som kan förvandlas till en neslig jinx, och skyndar sig att tillägga:

- Men vi ser bara fram emot matchen i morgon just nu.

I mentioned it once but I think I got away with it.

Nick Sörensen, den energiske forwarden från nordvästra Skåne, går inte heller att lura in i spåkulan. Han spelar sin hockey i Kanada och är också väldigt noga med hur han uttrycker sig i de här sammanhangen. Jag berättar för honom att kanadensarna vägrar att ens antyda att det vore häftigt att slå Sverige i en final på deras egen hemmaplan.

- Det är samma sak med oss. Vi möter ju Ryssland nu. Vi kan inte gå runt och säga att vi ska möta Kanada, ryssarna är alldeles för bra för att vi ska kunna gå runt och tänka så för då kan vi få möta Kanada i en bronsfinal istället och det vill vi inte, säger han.

Det här är naturligtvis idrottens regelbok punkt 1A och det är väldigt uppenbart att dagens juniorstjärnor är oerhört väl drillade i konsten att inte fastna i såna här diskussioner. Men samtal om den där drömfinalen ligger givetvis och lurar lite varstans, för vi vet ju hur dynamiken har förändrats de senaste åren. Finland och Ryssland är klassiska gamla hockeyfiender, men den våta drömmen ute i folkhemmet är en fullsatt och högljudd final mot Kanada. På senare tid har de helt klart ersatt finnar och ryssar som vår stora nemesis i internationella sammanhang.

Ryan Kennedy på anrika The Hockey News säger det inte heller rakt ut, men han är en av dem som också hoppas.

- Det har varit en fin rivalitet de senaste åren mellan två lag som spelar olika typer av hockey. Tittar man på de åren då Sverige hade killar som Adam Larsson och Victor Hedman så tycker jag att Kanada jobbade mycket med att provocera Sverige och dra in dem i lite mer fysisk hockey än vad de hade själva ville spela. Man kunde verkligen känna att de inte gillade varandra och det var en rätt giftig relation mellan lagen. Det är en rätt ny företeelse för Kanada att ha den här relationen till Sverige och jag tycker det har lagt grunden för en del riktigt bra hockeymatcher, säger Ryan när vi pratas vid efter den svenska träningen på fredagen.

- I väldigt många år har detta varit Kanadas turnering att förlora, men nu har de inte vunnit på fyra år. I år har vi istället ett Sverige som seglat igenom turneringen och imponerat stort här på hemmaplan, det tror jag har tagit bort mycket fokus på Kanada i år och det passar dem väl.

Men den mycket imponerande skaran av tillresta kanadensare är naturligtvis här för att bevittna ett kanadensiskt guld och inget annat. De anländer fortfarande i drivor, man ser dem överallt på stan och det ryktas om att uppemot 3000 kommer att finnas på plats i arenan i morgon kväll.

3000 personer? Som flugit över Atlanten under den mörkaste perioden av året för att se på juniorhockey? Ryan Kennedy är inte förvånad.

- Well, that's how we roll when it comes to hockey.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Ryska hånet
Foto: Bildbyrån

Fredag 3 Jan 2014 07:00

Sibner:

Undvik det ryska hånet

Då var vi där igen. Det vankas medaljmatcher i JVM och Sverige är tunga favoriter, Kanada smyger behagligt i vassen och ryssarna gör så gott de kan för att ingen ska gilla dem. Härligt.

Det är inte utan att jag blir lite orolig när det går så här enkelt. Jag började den här monstruöst häftiga kvartsfinaldagen i Isstadion med den tuffa bataljen mellan USA och Ryssland och såg sedan Kanada få kriga hårt för segern mot Schweiz och det var JVM på allvar. Sedan skyndade jag mig hals över huvud till Malmö Arena och plötsligt kändes det som om jag fått ett par friplåtar till en träningslandskamp, ringt ihop ett par polare och till sist beslutat mig för att gå dit och mingla lite.

Ni har ju alla sett matchen, så jag behöver knappast redogöra för hur det gick till i detalj när Sverige körde Slovakien sönder och samman utmed varenda tum av den 60 meter långa och 30 meter breda rinken. Jag missade första perioden, men jag antar att det aldrig var riktigt spännande.

Personligen har jag inga problem med det. Mina sympatier när Sverige spelar ligger alltid just hos Sverige och därför får varje turnering gärna vara en krattad Eriksgata mot guldmedaljerna. Ett starkt svenskt lag skruvar också upp förväntningarna, och jag tror det var rätt många som instinktivt tänkte stoppa den här ospännande kvartsfinalen i det klassiska facket "Sverige vann utan att imponera". Fast faktum är ju att det var precis det de gjorde. Juniorkronorna imponerade på en hel hockeyvärld med en uppsjö av snygga mål, förtroendeingivande målvaktsspel och fysisk dominans där det krävdes. Ett på förhand ifrågasatt boxplay redde dessutom ut en hel massa BP-minuter mot ett PP som åtminstone fram till idag varit riktigt hyggligt.

Så visst imponerade Sverige. De imponerade så till den milda grad att Bob McKenzie under kvällen satt i TSN-studion där borta i Toronto och sa att Sverige inte haft ett bättre lag i JVM sedan Foppa & Co 1993. Och med facit i hand kan vi ju konstatera att det blev en del hyggliga EP-profiler av den truppen.

Precis där ligger en del av oron inför lördagen, för vi som tittade minns precis hur snöpligt det blev 1993. Vi minns även hur det gick i Saskatoon 2010, då Sverige under turneringens gång också växte fram som stora favoriter. Silver- och bronsmedaljerna från alla dessa JVM där kanadensare och amerikaner och ryssar velat stämpla oss som favoriter hänger fortfarande där och glimrar som en ilsken påminnelse om att Sverige egentligen inte alls gillar att vara just favoriter.

Det gäller att vi glömmer 1993 och 2010 nu, och istället minns hur det gick till i Calgary.

Och det minns vi väl? Ryssland besegrade Kanada med 6-5 i en grinig, grisig och alldeles vansinnigt osannolik semifinal och på kuppen lyckades man få en hel hemmanation emot sig. I finalen var de ryska spelarna inte vatten värda och ett fullknökat Saddledome bar fram svenskarna till guldmedaljerna i en alldeles glimrande spännande och högljudd batalj.

Igår var det inte Kanada som eldade upp sig över det ryska uppträdandet, utan USA. Kvartsfinalen lagen emellan här i Malmö blev en het batalj in i det sista, och halva hockeyvärlden har vid det här laget sett hur Pavel Butjnevitj ivrigt hånflinande åker förbi den amerikanska bänken sedan han stött in spiken i kistan i tom bur. Ryssen fick en klubba i ansiktet av någon i jänkarnas bås, han visades ut för osportsligt uppträdande och även om amerikanerna efteråt var sedvanligt diplomatiska i förlustens stund så var det åtminstone uppenbart att Butjnevitj inte direkt tog ett steg närmare Bill Masterton Trophy. Hela händelsen lade sig dock ganska snabbt och det var ganska få tillresta amerikanska fans på plats, så något upplopp omkring saken var inte direkt i faggorna. Vi kan väl vara överens om att det hela fått lite besvärligare konsekvenser om det hänt några hundra meter bort i ett möte mellan Malmö FF och Helsingborg.

Under eftermiddagen rasade debatten i sociala medier om huruvida det var rätt eller inte att ge ryssen på truten och i såväl SVT som Viasats sändningar fördömdes Butjnevitjs tilltag. Jag har inte sett någon av sändningarna så jag vet inte vad som sades, men det var väldigt uppenbart att många höll med och ungefär lika många tyckte det var ytterst förkastligt att till och med uppmana till våldsyttringar och vedergällning.

Min egen åsikt i frågan om ryssens agerande? Jag är normalt sett ingen fan av återhållsamt firande och tycker kaxiga finter och rejäla glädjeyttringar är välkomna inslag. Men jag tycker man ska respektera en motståndare man just besegrat och att därmed får räkna med att möta ett visst mått av ilska om man tappar den respekten. Den amerikanske coachen Don Lucia sa det rätt bra där nere i Isstadions katakomber efter matchen:

"De gör som de vill. Man vinner med klass och man förlorar med klass."

Var det rätt att ge ryssen en smäll på käften? Det är naturligtvis inte rätt enligt normala, förnuftiga, civila, mänskliga principer. Men hur hade jag själv reagerat om jag suttit där på amerikanernas bänk? Nåja, mer verklighetstroget: Hur hade jag reagerat om det hade hänt i ett derby mot Bele Hockey i Division 4 Norra Stockholm? Ska vi diskutera det här utifrån ett rätt-och-fel-perspektiv kan situationen rimligen appliceras på ishockey på alla nivåer, från U10 och uppåt.

Jag hade nog försökt ge honom stryk. Tyvärr. Jag är väl antagligen inte heller någon vidare bra människa i det avseendet.

Frågorna inför turneringens kommande äventyr är andra. Vad tycker tillresta kanadensare, de som lär sitta och se Sveriges semifinal i ganska stora skaror? Och framförallt - hur reagerar Sverige? Det är uppenbart att Juniorkronorna är medvetna om ryssarnas vilja att komma in under skinnet på dem. Och det svenska laget har naturligtvis sett händelserna från tidigare idag och vet vad som väntar.
- Vi vet hur de är, de försöker håna så fort de får tillfälle. Det såg vi ju på matchen idag, sa DIF-backen Linus Arnesson till Uffe Bodin i den mixade zonen.

Vi har dock lärt oss en del, vi som är så dåliga människor att vi anser oss kapabla att klippa till en motståndare som hånar oss. Bland annat vet vi att det måhända är ganska uppfriskande, men knappast en särskilt effektiv lösning att slå en klubba i huvudet på någon som just besegrat en. Det bästa sättet att undvika ett ryskt hån är att istället göra precis det Sverige tycks vara väldigt bra på.

Vinna.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Foto: Bildbyrån

Måndag 30 Dec 2013 09:00

Sibner:

Titta, det blev fest ändå

Ibland finns det inget skönare än att ha väldigt fel. Jag kör och promenerar längs Malmös gator i dessa grådaskiga mellandagar, och där jag länge befarat en katastrof bevittnar jag istället en succé.

Det var på förhand väldigt lätt att vara pessimistisk inför JVM i Malmö, och när jag nu sitter här och pudlar är det åtminstone skönt att inte ha varit ensam skeptiker. Jag och många med mig befarade att ett junior-VM i ishockey i en uttalad fotbollsstad helt enkelt inte skulle gå vägen, att det snarare riskerade att bli ännu internationell uppvisning av den svenska hockeyns oförmåga att få grepp om de stora folkmassorna. För några månader sen blev jag som av en händelse till och med intervjuad i ämnet av Sverige Radio, och var ganska bestämd i min uppfattning: Vi riskerade att för tredje gången på 19 månader få se ännu en dåligt besökt i en stad som inte skulle bry sig nämnvärt om att ett gäng hockeyjunisar kom på besök. I sviterna av två arrangörsmässiga debacle i Stockholm var det en rimlig utgångspunkt.

Men efter blott två dagar här i Malmö kan jag konstatera att vi tvivlare hade fel. Ordentligt fel. Och det är alldeles underbart.

Igår satt jag i Malmö Arena och bevittnade matchen mot Norge, en match som mer eller mindre var vunnen redan på förhand. Utan att förta sig vann Juniorkronorna med 10-0 mot en motståndare som har mycket kvar att lära på den här nivån och det var knappast upplagt för någon större dramatik. Men 11 296 personer hade gladeligen betalat någon eller några hundralappar för att få gå dit. Samtliga Sveriges matcher har varit så gott som utsålda och faktiskt lockade redan träningsmatcherna uppe i Ängelholm riktigt bra med publik. Juniorkronorna har bärkraft.

Men att arrangera en turnering handlar inte bara om att sälja in hemmalaget. Det är i sammanhanget ganska enkelt, Sverige är oftast en guldkandidat. Givetvis är det också så att det är klart billigare att gå på JVM i Malmö än VM i Globen och biljettpriserna spelar naturligtvis roll - men inte ens gratis inträde lockar publik om ingen tycker det är särskilt roligt att vara där. Och alla jag möter pratar främst om just hur roligt det är att vara här.

Igår spenderade jag dagen på gamla Isstadion och såg bland annat en fantastiskt underhållande match mellan Kanada och Tjeckien, och det gjorde ytterligare minst 3000 personer. Tusentals tillresta kanadensare höll låda på läktarna, såväl tjecker som slovaker hade egna följen på plats och i Fan Zone kryllade det av lokala hockeykids med tillhörande föräldrar som provade prylar och käkade varmkorv. Och när jag igår svängde ut till Malmö Arena för att hämta kollegor Nyström och Bodin var det fortfarande tre timmar efter Sveriges match väldigt gott om fans i området. USA-Kanada på nyårsafton är utsåld, liksom Sverige-Ryssland. Detta långt innan turneringen egentligen har börjat bli det minsta spännande.

Så såg det inte riktigt ut i Stockholm i våras. Om inte Sverige spelade var Globenområdet mer en zombieapokalyps än en folkfest och bland näringsidkare ute på gatorna kändes det mest som om VM var ett jobbigt, töntigt jippo för en skock inresta bönder och några fulla danskar. Man kan tycka vad man vill om den saken, men att som arrangörsstad tillåta att den stämningen blir allmänt vedertagen är knappast ett framgångsrecept för att bygga entusiasm omkring ett arrangemang man åtagit sig att producera.

Malmö Stad har uppenbarligen dragit lärdom av detta och bestämt sig för att JVM är kul för såväl inbitna hockeysupportrar som muntra hockeyfamiljer och stadens invånare ska därmed få veta att turneringen pågår. Staden är smyckad med banderoller och plakat, näringslivet har köpt in sig i arrangemanget och alla hjälps åt för att göra det bra.

Jag fick några ord med Nick Sörensen efter Norge-krossen och han var inne på samma sak.

- Härligt att spela inför sån här publik. Man hade ju sett hur det var på VM i Globen och jag trodde aldrig det skulle bli så här bra. Malmö Stad ska ha stor credd för det jobb de har gjort med turneringen, sa Sörensen.

Elias Lindholm håller med om att intresset är en överraskning i ljuset av den kritik som förbundet fått efter att ha misslyckats med VM.

- Det var väl lite så man hade föreställt sig. Men det här är helt otroligt, det är galet.

Nu höjs pulsen här i Malmö. På nyårsafton levereras några riktiga smällkarameller till matcher innan det är dags för kvartsfinalerna, intresset på stan och runt arenorna kommer således bara att bli större. Vad det kommersiella utfallet av turneringen blir tar tid innan vi får veta, men det går rimligen med plus och det är knappast oviktigt.

Men signalvärdet av att alla får veta att landslagshockeyn lever och att den är rolig är ännu större. JVM är och blir en framgång för svensk hockey, oavsett hur det går för Juniorkronorna.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Protestsångarna sjunger sånger till seriesystemets försvar.

Fredag 13 Dec 2013 13:20

Sibner:

Pete Seegers yxa

Då var brandfacklan kastad. En avsiktsförklaring till hockeyförbundet antyder att SHL vill sälja ut de sista flisorna av svensk ishockeys folksjäl till bäst betalande franchisetagare i för ändamålet lämplig multiarena i godtagbar centralort eller storstad. Kan den starka opinionen stoppa förändringen, eller är det Pete Seegers yxa som ånyo vajar i vinden?

Legenden om den stora förvirringen vid Newport Folk Festival i juli 1965 bär vissa likheter med den debatt som omgående rasade igång när Expressen idag kläckte nyheten om SHL:s mycket offensiva planer på förändring av ishockeyns seriesystem. Vissa kallar det ett ultimatum, SHL själva menar att det är en lista med punkter som underlag för diskussion. Kontentan är ändå att SHL aktivt föreslår att sätta en mycket fundamental beståndsdel av idrottens värdegrund åt sidan, i syfte att optimera spelplanen efter rådande kommersiella förutsättningar.

I grund och botten är det faktiskt ett förslag i välvilja, för det vore osunt att argumentera för att någon inom SHL medvetet skulle vilja ishockeyn illa. Hockeymördare i all ära, men SHL ägs och drivs av de 12 lag som för stunden spelar i högsta ligan och deras uppgift är att verka för att ge sina hockeyklubbar ekonomisk trygghet och stärka förutsättningarna för sportslig och kommersiell konkurrenskraft. I det arbetet ingår att ständigt söka former för nyskapande.

Problemet är bara att den absoluta majoriteten av klubbarnas fans, utövare och kunder inte alls eftersträvar den formen av nyskapande. Människor som älskar, brinner och står för något är ytterst värdekonservativa när detta något riskerar att förändras över deras huvuden. Då är välvilja ett klent argument.

Fråga Bob Dylan.

Under början av 60-talet hade Dylan inte helt frivilligt utsetts till språkrör för hela den revolutionära generationen. Den avskalat akustiska, traditionsstarkt äkta, politiskt budskapsbärande och tydligt antikommersiella folkmusiken blev tillflyktsort för de människor som tröttnat på att musiken i allt väsentligt kommit att utvecklas till ett tillrättalagt och intetsägande kommersiellt maskineri.

Skivbolagsdirektörerna i Memphis hade vid den här tiden börjat stöpa sina artister i en mycket medvetet anpassad gjutform och pressade lukrativt vax i en artistfabrik som blev allt mer fjärran från rockmusikens rötter. Den rockmusik som tio år tidigare tjänat som symbol för efterkrigstidens uppror mot religiös konformitet och påbud om kyskhet hade helt hamnat i kommersialismens våld och var nu mest ett harmlöst dooande och boppande på radio, lättsam underhållning för folk som shoppade, körde bil eller gick till frisören. Folkmusikanter med gitarr och munspel blev protestsångare och samlade effektivt de som ville att musiken skulle bestå av något mer än bara tjo och tjim.

Bob Dylan blev deras ledare. Med texter som riktade sig mot segregering, orättvisor och krig blev han en av världens mest hyllade artister och, men var aldrig riktigt bekväm i rollen som protestsångare och ville inte isolera sitt skapande till munspel och gitarr. Han hade mängder av musikaliska influenser och insåg att texter med själ och mening kunde framföras i många former, och på våren 1965 släppte han skivan "Bringing it all back home" som var till hälften akustisk, till hälften elektrisk. I juli samma år var han tillbaka på Newport Folk Festival där han två år tidigare krönts till proteströrelsens store prins. Men han red i svek, ty i bagaget fanns nu både förstärkare och distpedaler och elgitarrer.

Om vad som egentligen hände den 25 juli 1965 råder delade meningar. Dylan och hans band äntrade scenen i en vild, elektrisk ensemble och det samlade uppbådet av radikala revolutionärer satte mer eller mindre sina stickade koftor i halsen. De flesta var konfunderade och några rycktes med, men den passionerade kärnan av publiken blev så furiöst provocerade av Dylans elektriska svek att de aldrig slutade bua. I de mest rättrogna kretsar hade Dylan för alltid sålt sig till elektriciteten och kapitalet och många förlät honom aldrig.

Pete Seeger var en av Dylans stora inspiratörer, en av folkmusikens stora anfäder och aktivister och var ironiskt nog en av de som bidragit allra mest till att den redan där och då var mycket kommersiellt gångbar. Seeger blev så förbannad av Dylans respektlösa tilltag att han rusade mot scenens innandöme med en yxa, redo att i sann revolutionär anda kapa strömmen.

Pete Seeger är 94 år gammal och lever fortfarande. Hans yxa får tjäna som metafor för det svenska hockeyupproret.

För här står vi nu, med yxan i högsta hugg, redo att kapa strömmen för pamparnas missriktade åtgärdsplan. Den här frågan har legat i vassen och oroat så länge jag kan minnas, men förslaget har aldrig varit så konkret som det blev idag och under mina 20 år som hockeytokig har jag sällan sett en mer samstämmig opinion. De som menar att dagens ishockeypublik mestadels gentrifierats till en samling hjärnlösa och hjälplösa radioskvalsoffer utan kulturella eller känslomässiga band till sin sport borde läsa mitt twitterflöde idag. Vi protesterar, och vi gör det högljutt.

Men i vilken utsträckning kommer den här protesten få någon hindrande effekt på SHL:s planer? Vid en första anblick talar inte historien till dess fördel.

Den svenska idrottsrörelsen har per definition alltid varit en motkraft till kommersialiseringen och professionaliseringen av idrott, men har inte kunnat stoppa den. Sverige är en del av idrottens gränslösa ekosystem. Att hockey- och fotbollsspelare inte längre är lokala förmågor, utan internationellt verksamma tjänstemän som får furstligt betalt för att försvara deras klubbmärke har de flesta supportrar accepterat. Idag är det inte ovanligt att supportrar själva samlar ihop pengar för att värva nya spelare i svåra tider och det hade aldrig hänt om det principiella motståndet mot proffsidrott varit så starkt att människor slutat intressera sig för den.

Nya arenor med storbildsskärmar, hissar, sportbarer, wifi och stoppade stolar möter måhända både skepsis och principiellt motstånd men blir efterhand en accepterad företeelse - eftersom gemenskapen omkring laget och sporten i allt väsentligt övervinner vissa övertygelser. Supportrar till Stockholms fotbollslag har alla bytt ut sina mäktiga gamla borgar under säsongen som gick och supporterkulturen omkring dem förefaller inte ha skadats av det. Avsmaken mot den smäckiga arenan tillåts inte gå ut över engagemanget för klubben och snart har man skaffat sig ett nytt hem.

Rimligen uppskattar den övervägande majoriteten av supportrarna också att de numera när som helst kan följa lagets matcher i datorer, mobiler och TV-apparater om man inte har tid eller råd att åka på säsongens alla bortamatcher.

Alla de ovanstående fenomenen - övergången från amatöridrott till proffsidrott, en ökad kommersialisering av produkten på planen och en medial explosion av livesänd idrott fjärran från läktarna - är alltså fenomen som såväl ströbesökare och kärnsupportrar i kraft av tidens tand och omvärldens förändring accepterat. Med vissa fluktuationer från en säsong till en annan så tilldrar sig både ishockey och fotboll rejält mycket mer faktiskt intresse idag. De senaste 20 åren har supportergrupperna varit betydligt större och läktarna mer välfyllda än under de 20 år som föregick.

Efter Bob Dylans spelning på Newport Folk Festival började artister i större utsträckning göra folkmusik med politiska budskap och poetiska ambitioner också på elektriska instrument. Slutligen skulle den nå hela vägen till de stora arenaspelningarna där den mår väl än idag. Publikens vilda protester mot det elektriska sveket fick begränsad effekt på rörelsen och blev väl egentligen inte mer än ett dokument över samtiden.

Sanningen är att Pete Seeger aldrig ens hade någon yxa. Han sägs mest ha varit irriterad på den skräniga ljudkvaliteten och tyckte att Dylan skulle vrida ner. Yxan är en skröna.

Antagligen var yxan ett önsketänkande från de mest förolämpade. De som verkligen önskade att någon med våld och kraft skulle sätta tvärstopp för de elektriska galenskaperna, vilket ingen gjorde. Nu återstår det att se om den tydliga opinionen mot en stängd SHL där lag kan flyttas upp i kraft av arena, ekonomi och stadens storlek också lyckas stoppa det i praktiken.

Jag hoppas verkligen det. Och då ska tilläggas att jag ingalunda är principiell motståndare till kommersialism, och kanske inte heller den moderna hockeyn så länge det distribueras i sunda doser.

SHL, Hockeyallsvenskan och Hockeyettan vill alla säkra bättre kommersiella möjligheter och en tryggare miljö för att kunna bedriva en världsledande talangutveckling och en av landets mest populära arenaidrotter - det är deras uppdrag. Men det sker lämpligen genom ett utjämningssystem för TV-intäkter och en utökning till minst 14 lag. Antagligen innefattar det också en europaliga, utomhusmatcher och en del andra företeelser som vi först avfärdad som jippon men ändå har goda förutsättning att till sist lära oss uppskatta eller åtminstone förstå.

Men ligahockey i Sverige måste bedrivas inom ramen för seriesystemet, annars dödas en tradition och en passion som hockeyn idag inte har kommersiell kraft att återskapa. Allt kan inte gjutas i plast. SHL får inte överskatta produktens styrka.

Framgång är på eget ansvar. En klubb i en stor stad med stora ambitioner får helt enkelt lära av Växjö eller Karlskrona, och de klubbar som misslyckas med sportsliga och kommersiella beslut får själva ta konsekvenserna av det. Förslaget att på annat än sportsliga grunder lyfta in strategiskt viktiga lag i SHL är helt enkelt riktigt dåligt och måste rimligen stoppas.

Den vilda protest vi skådat denna förmiddag är av allt att döma ett tecken på att så redan är fallet. Låt det stå skrivet i historien att den svenska hockeypubliken verkligen hade en riktig yxa.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Foto: Bildbyrån

Torsdag 5 Dec 2013 14:18

Sibner:

Tajmingens mästare

Som spelare var han inte bara väldigt skicklig med klubba och puck, han hade också en fenomenal förmåga att stå på rätt ställe vid rätt tillfälle. Även i sin roll som klubbdirektör fortsätter Håkan Loob vara lite listigare än de flesta.

Det är onsdag den 27 november och efter ännu en tam förstaperiod har Färjestad bara 0-0 mot bottenkonkurrenten AIK. Ja, ni hör ju själva hur det låter att överhuvudtaget nämna Färjestad och bottenkonkurrent i samma sammanhang - men det har i stort varit fallet under hela den innevarande säsongen. På pressläktaren smids nya krisrubriker om hur uddlösa och profillösa det forna mästarlaget har blivit och hur säsongens nyförvärv inte alls motsvarat förväntningarna.

I första pausen dyker Håkan Loob upp på jumbotronen i Löfbergs Arena och presenterar den nyhet hela Karlstad gått och hoppats på under denna långa och mörka höst. Den målfarlige backen, guldhjälten och tillika publikfavoriten Magnus Nygren återvänder från Kanada och spelar med moderklubben resten av säsongen.

Publiken jublar, laget reser sig och av bara farten piskar Garrett Stafford och Ville Lajunen in två sällsynta backmål i den blytunga sexpoängsmatchen.

Det är ett genidrag av Håkan Loob. Ja, kanske inte värvningen - för det var inte särskilt troligt att Nygren skulle flytta hem och spela i Frölunda. Men det är tajmingen som är perfekt.

Även om de förlorat matchen hade den stora nyheten efteråt varit Nygrens återkomst och hur Färjestad med honom på isen blir ett lag att räkna med. Allt snack om kvalserier och streckstrid och fiasko och kaos var åtminstone för tillfället ersatta av optimism, inte bara bland supportrarna utan också bland krönikörer och experter.

Idag på förmiddagen hände det igen. Luleå Hockey kallade plötsligt till presskonferens uppe i Norrbotten, lite från ingenstans. Twittertummarna gick plötsligt heta hos en stor skara hockeyjournalister och nyfikna supportrar och spekulationerna öste loss för fulla muggar.

Vad hade ett för säsongen ganska svajigt Luleå Hockey hittat på nu? Sparkat tränaren? Gjort klart med Linus Omark? Hade någon avlidit? Eller var det rentav så att Johan Forsberg tänkte lyda sin mormors vädjan, ta avsked av ishockeyn och förkunna sin förlovning med Marie Serneholt?

Nej då. Dagens, säsongens, ja kanske hela hockeyhistoriens största icke-nyhet var ett faktum när Osten Bergström istället berättade att man avbrutit kontraktet med underpresterande andremålvakten Daniel Bellissimo. Inte heller hade man den goda smaken att bjuda närvarande journalister på något blixtrande nyförvärv, utan meddelade bara helt kort att man för tillfället lyft upp juniormålvakten Samuel Ward.

Där fick Loob sin lucka. Smack!

Mitt i denna blöta filt av medial besvikelse - bara tjugo minuter innan Rickard Grönborg skulle ta ut JVM-truppen i Malmö - ja då smekte Färjestad lite sådär i förbigående ut nyheten att man sagt upp andretränaren Andreas Johansson. Ingen presskonferens, inga TV-kameror, bara ett kort och smidigt pressmeddelande.

I rent sakliga termer är det väl ingen jättegrej att ett lag i svårigheter förändrar i båset. Hade det gällt en anonym kille i Växjö eller Örebro hade ingen över huvud taget reagerat, men nu gäller det en före detta NHL-spelare i mäktiga familjen Färjestad. Då blir det per automatik en annan historia, och vilken annan dag som helst under denna serielunkens mellanvecka hade det varit förstasidesstoff direkt. Detta vet Håkan Loob, det är sen gammalt.

Bakgrunden till Johanssons entledigande är egentligen en rätt het potatis, eftersom den befäster den mediala bilden av Färjestadsfamiljen som en plats där det i första hand gäller att foga sig i ledet. Det har länge påpekats att vissa personer i Färjestad genom förtjänst gjort sig immuna mot kritik och det finns en hierarki i klubben som inte alltid följer den linjära tågordningen klubbdirektör-sportchef-tränarstab-lagkapten-spelartrupp.

Det sägs att Andreas Johansson på ett sätt som inte ingick i hans arbetsuppgifter tagit för mycket plats, och genom ett otillbörligt stort engagemang ansetts utmana Leif Carlsson om det faktiska ledarskapet. Om det är Håkan Loob, Leif Carlsson eller spelartruppen som har haft mest problem med det förtäljer inte historien. Men de senaste veckorna har Johansson setts uttala sig negativt om FBK-hjältar som Christian Berglund och Rickard Wallin, och även om kritiken varit befogad så bör man sitta väldigt säkert i familjen för att komma undan med det. Johansson är varken värmlänning eller guldmedaljör i Karlstad och då sägs man alltid balansera på en tunn gren när det börjar blåsa.

Nåja. Myten om familjen Färjestad är lika stark som klubbens meritlista. I grund och botten är den här typen av arbetsplatskonflikt väldigt klassisk, den förekommer dagligen på tiotusentals företag och myndigheter runt om i landet.

Ett ställe går trögt eller rentav dåligt. En utåtriktad och energisk mellanchef vill förändra, skaka om, påverka, vara drivande, visa framfötter. En eftertänksamt analytisk och rutinerad chef ovanför honom får allt svårare att nå igenom bruset och framstår eller framställs direkt eller indirekt som oförmögen till handling. Vissa börjar välja sidor. En del känner sig osäkra på vad som gäller. Kaos uppstår. Personalen på fabriksgolvet talar ut. Och till sist måste någon ännu högre upp i hierarkin kliva in och släcka branden.

Hade det hänt på kommunen eller länstrafiken i Karlstad hade det knappt ens varit en nyhet i lokaltidningen. Men när det gnisslar i Färjestad är det en riksangelägenhet.

Men nu då?

Först och främst dämpades nyhetens nedslag av surret kring den poänglösa presskonferensen i Luleå. Därefter fick den svalna något i kraft av att många var nyfikna på truppen till JVM. Och under eftermiddagen förkunnade dessutom Erik Hamrén att Zlatan godkänt honom som förbundskapten i ytterligare några år, och vips var typsnittet på rubrikerna om AJ klart mindre än de kunde varit.

Håkan Loob kunde inte valt ett bättre tillfälle att gå ut med nyheten. Han kan det här med tajming.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Foto: Bildbyrån

Fredag 29 Nov 2013 15:20

Sibner:

Nybyggarna vid riksväg 27

Ur ett samhällsperspektiv är hockeyn knepig. På många sätt tycks den gå helt på tvärs med urbaniseringen i övrigt. Den regeras från Norrland. Den stagnerar i Stockholm. Och den växer just nu allra bäst i de gamla steniga utvandrarjordarna i Småland och Blekinge. Riksväg 27 mellan Karlskrona och Växjö berättar en intressant historia.

För hundratalet år sedan bröt människor i de här trakterna upp från sina hemman och gav sig av till Amerika. Emigrerade gjorde man visserligen lite överallt i landet och utvandringen var knappast isolerad till södra Småland, men skaldades bäst av Vilhelm Moberg och i efterkrigstidens populärkultur kom således historien om den stora emigrationen att berättas på småländska. Själva sinnebilden av smålänningar blev en ilsket bräkande Max von Sydow, vilt kämpandes med häst och vagn i dimma och gyttja på sina magra åkrar i Ljuders socken.

De som blev kvar såg ut att gå fattigdom och död till mötes sedan de mest företagsamma och handlingskraftiga flytt fältet för ett nytt liv i Amerika. Men arbetet med att bygga upp ett krigshärjat Europa gav nytt liv åt kommersen i trakterna som utvandrarna lämnat. Småskaliga husbehovsbönder blev storskaliga sågverksmän och fabrikörer och drängar och pigor blev svetsare och kontorister och det som tidigare varit byar vid en landsväg blev nu industrisamhällen vid en riksväg. Det var så urbaniseringen började, som ett sätt att överleva och få det bättre. Människor slog bo i närheten av varandra och gårdar blev till byar som blev till samhällen och senare städer. När städerna blev för trånga och smutsiga och resurserna tog slut hände det att folk flyttade därifrån och startade nya samhällen. Att de dyraste och mest statusfyllda boendena finns i storstädernas centrum är faktiskt ett ganska sentida fenomen.

Idag är det inte lika många som emigrerar till Amerika. Det är inte särskilt många som flyttar från storstad till småstad. Det är väl egentligen bara hockeyspelarna.

Jag tänker i märkliga banor ibland. Hela det här ytterst långsökta sambandet slår mig på riksväg 27 strax efter Tingsryd. Där kommer jag att tänka på Kenta Gustafsson. Ni vet, Bajen-Kenta. Kenta som i Kenta och Stoffe från Modstrilogin.

Kenta var ett barn av förortsbetongen, men i början av 90-talet lämnade han den storstad i vilken han inte längre kände sig hemma eller välkommen. Kanske ville han fly minnena av polarna på stan som inte längre levde kvar. Knarket tog de flesta, kröken tog en liten del. Kvar var bara de bästa, de som inte gjorde fel.

Av anledningar som förefaller okända för både mig och filmaren Stefan Jarl hamnade han i Hallabro, precis vid länsgränsen mellan Småland och Blekinge. Men egenföretagande på vischan skulle snart visa sig vara helt fel sysselsättning för en speleman från storstaden och ganska snart bommade han igen sin lilla kafébutik och styrde kosan hem till Stockholm. När man idag passerar Hallabro är det uppenbart att många följde honom.

Byggnaderna och strukturerna i de gamla samhällena finns kvar, men de är egentligen bara skal. Herrekiperingen säljer inte längre kostymer från Borås, utan reflexvästar från Kina. Fabrikerna har blivit outlets och konkurslager. Det enda som egentligen kan säljas på daglig basis i större kvantiteter till ordinarie pris är drivmedel, för Riksvägen är rejält trafikerad av både genomresande privatbilister och transporter mellan hamnarna i Karlskrona och Göteborg. Men det är inte så många som stannar längre, de blåser mest förbi.

I Bramstorp blev den täta, snabba trafiken så besvärande för invånarna att de till slut tvingades ta lagen i egna händer. Eftersom hastighetsbevakningen på sträckan var ytterst sporadisk ställde de upp en gammal Volvo 740 vid vägkanten, lackade den i blåvita polisfärger, satte lyktor på taket och skrev ”POLIS” på dörrarna.

Det fungerade. Bilister från när och fjärran tvärnitade vid blotta åsynen av den hemmasnickrade hastighetskontrollen. Polisen var inte lika roade och anmodade byborna vid vite att å det skyndsammaste upphöra med tilltaget. Men istället satte byborna dit två prickar över O:et och polisen blev en pölis och det varumärket hade väl knappast statsmakten något patent på?

Nu står det istället en fartkamera i Bramstorp och blixtrar och den digitala tekniken har löst ännu ett mänskligt problem

En hel del hyggliga hockeyspelare och landslagsmän är fostrade i ishallarna utmed riksväg 27, för den är rätt lång och sträcker sig hela vägen till Borås. Från Gislaved kommer Magnus Roupé, Timmy Pettersson och Simon Hjalmarsson. Mattias Tedenby från Värnamo. Peo Carlsson från Rydaholm. Johan Lindbom och Robert Rosén från Alvesta. Niklas Olausson är från Väckelsång. Oliver Ekman-Larsson från Tingsryd.

Jag är själv född vid den här vägen. Långa sträckor är den en ganska dyster påminnelse om tider som flytt. Ett monument över småsamhällenas avfolkning och postindustriella vakuum, om man så vill.

Men i varsin ände av riksvägens södra tredjedel ståtar lik förbannat två av Sveriges allra mest offensiva hockeyklubbar.

KHK-tränaren Janne Karlsson firade stora triumfer i Växjö och där bor han fortfarande kvar. Jag träffade honom efter Karlskronas match mot Djurgården igår och han är sig lik. Men han är långt ifrån den enda parallellen mellan städernas hockeyklubbar. Båda är expansiva residensstäder i starka hockeyfästen och har alltid haft både hockeykultur och ett brett hockeyintresse, men städerna har historiskt städslat ganska svaga lag. I Kronoberg var Troja och Tingsryd så gott som alltid mycket bättre än gamla Växjö HC, som till slut gick i graven. I Blekinge var Mörrum och Olofström länge bofasta i dåtida Allsvenskan, medan Karlskrona IK harvade runt i lägre serier och till slut också gick under.

När de gamla ishockeyföreningarna i Växjö och Karlskrona gick omkull bildades snart nya, så blir det ofta. Men framförallt grundades de nya klubbarna med en helt annan utgångspunkt än den traditionella idrottsföreningen, som ju i första hand bygger på att idrottande barn och ungdomar idrottar för idrottens skull och till slut växer upp och blir så pass duktiga att allmänheten vill gå och titta när de spelar.

Ledda av lokala visionärer och entreprenörer ville Växjö och Karlskrona istället testa en modell som mer liknade den nordamerikanska – alltså att i första hand etablera ishockey som stark underhållningsprodukt och därigenom stimulera nya generationer av ungdomar att bli både utövare och supportrar och i förlängningen sponsorer. Ambitionen var glasklar – Växjö och Karlskrona skulle bli klubbar med representationslag på högsta nivå. Det skulle kräva en hög svansföring och en förpackning som åtminstone till en början var klart lyxigare än produkten.

Det har så här långt gått enligt planerna. Växjö är i skrivande stund på fjärde plats i SHL och avseende kassaflöde och organisation är klubben redan i närheten av de allra största. Karlskrona är ett topplag i HockeyAllsvenskan och börjar så smått växa in i den kostym som ska släppa in dem i de allra finaste salongerna framöver.

Det här är naturligtvis av godo för den lokala återväxten. I Växjö och Karlskrona börjar flera hundra barn i hockeyskolor varje år, barn som för tio år sedan istället valde fotboll eller handboll. På samma sätt som AIK och Djurgården alltid varit naturlig samlingspunkt för talanger från Stockholmsområdet har rimligen Växjö och Karlskrona ambitioner om att bli framtida förstaval för de talanger från Åseda och Kallinge som tidigare hamnade i HV71 eller Malmö.

Åsikterna omkring detta varierar naturligtvis. Lokalt är de flesta så här långt rätt stolta och dras med i nybyggarandan och optimismen, i kranskommunerna råder misstänksamhet och avundsjuka men också ett visst mått av dold beundran. På andra håll tycker man mest att det är ett skattefinansierat jippo som snedvrider konkurrensen och suger åt sig talangerna.

Det som egentligen händer är väl rent krasst att två starka hockeyregioner med många starka och duktiga småklubbar genomgår samma urbanisering som en gång byggde alla våra stora städer.

Flera byar blir ett samhälle som blir en stad.

Karl-Oskar brydde sig inte så mycket om vad andra tyckte när han byggde nytt vid Ki Chi Saga. Han gjorde vad som var bäst de sina, och det är den andan som just nu råder i Växjö och Karlskrona.

Rekommenderade nyheter

Permanent länk till inlägget

Visa fler inlägg
Nyheter från MSN
Peter Sibner